Jag har alltid varit försiktig med att bli för personlig i mitt bloggskrivande. Flera gånger har jag påbörjat inlägg som jag sedan aldrig publicerat pga att de känts för personliga, och jag har försökt skriva så att det är Gud, inte jag, som presenteras. Men idag vill jag börja berätta lite ur mitt eget liv, men först vill jag förklara varför jag gör det.
Om du lyssnar på en predikan eller läser en bok så kvittar det hur bra du tycker det är, du kommer ändå bara komma ihåg ca 5% efter 2-3 dagar av det du hörde/läste. Jag brukar säga att det är få predikningar jag skulle kunna återge, men däremot minns jag en massa vittnesbörd som jag har hört under mitt liv! Du håller säkert med mig, för när vi vågar bli personliga har det en enorm kraft! Så fort predikanten börjar berätta en historia från sitt eget eller någon annans liv så har den åhörarens fulla uppmärksamhet – man kan höra en knappnål falla! Jag har själv flera gånger märkt av den stämning som skapas då jag börjar berätta en anekdot eller ett vittnesbörd i min predikan. Därför vill jag, i vad jag tror blir några stycken inlägg, dela några historier och vittnesbörd ur mitt liv, för att Gud ska bli upphöjd.
Jag skulle vilja börja med att berätta om mitt första personliga möte med Jesus, och den dag jag bestämde mig för att följa honom.
Jag var 11 år gammal och hade just slutat femman. Det var sommar och jag skulle snart iväg på läger med scouterna. Utan att jag tänkt på det förut så började jag en kväll när jag skulle sova tänka på att Gud finns på riktigt. Jag är uppvuxen i en kristen familj med kyrkan som mitt andra hem och har alltid trott på och älskat Jesus. Men nu började jag inse att Jesus VERKLIGEN finns. Att jag kan höra hans röst. Att han var i mitt rum med mig just då. Att det finns änglar.. Så låg jag och funderade, och faktum är att jag blev ganska rädd. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela.
Så åkte jag på scoutläger och på lägret hade vi en obligatorisk andaktsdel och en frivillig del. Eftersom mina bästa vänner inte var kristna hade jag aldrig vart kvar på den frivilliga delen, utan följt med dem ut från den lada vi hade andakten i. Men en kväll bestämde jag mig: Jag ska sitta kvar! Och det gjorde jag. Jag älskade det jag fick se och vara med om: barn och ledare som sjöng lovsång tillsammans. Det fanns också en förbönsplats med ett gäng ledare som bad för den som ville. Jag satt och tittade på och kände hur jag verkligen ville gå fram. Jag visste inte varför, eller hur, eller vad det innebar men jag var bara tvungen att gå fram!
Just detta har jag skrivit om förut, men jag skriver igen. För jag bestämde mig för att ”om just den där ledaren blir ”ledig” förebedjare och de spelar ”under ett vattenfall” som nästa lovsång, DÅ går jag fram!”. Jag trodde aldrig att det skulle bli så, men det blev det. Låten spelades, ledaren blev ”ledig” och jag gick fram. Benen gick nästan av sig själva och hjärtat dunkade. Jag slog mig ner bredvid min ledare som lite förvånat men mycket glatt sa ”Hej Frida! Vill du att jag ska be för dig?” Jag nickade. ”Är det nåt särskilt jag ska be om?”. Jag blev tyst. Jag försökte hitta ord för det jag upplevt någon dag tidigare. Tillslut sa jag ”Ja. Jag är rädd för änglar.”.Ledaren skrattade lite snällt och berättade att det behöver jag inte alls vara. Men han ville be för mig iallafall.
Jag minns inte mycket av det han bad. Det var nog en ”vanlig” bön om välsignelse och fördjupad relation med Gud. Men jag grät, och jag grät så jag skakade. Jag fick verkligen möta Gud.
När jag kom hem var jag jättepeppad! Jag fick börja på tonårsbibelskola på söndagarna, jag fick en bibel (handbok för livet NT) som jag läste om och om igen, jag gick till kyrkan trots att ingen i familjen skulle dit och när skolan började satt jag ofta och läste i min gideonitbibel på rasterna.
Det var så mitt äventyr med Jesus började på allvar. Men det finns mycket mer att berätta!
Frida
HELIG MARK 
Senaste kommentarer