Challenge accepted

7 02 2012

Jag är musikfreak och har alltid varit det. Det har också alltid varit ganska speciell musik som har vart grejen, nästan helt och hållet från 50-60-70 talet, med några få undantag (majoriteten av dem tidigare än så). Som liten somnade jag till Haydns trumpetkonsert, köpte tidigt min första Beatlesskiva för 179.- (vilket var makalöst dyrt då..) och började redan som 14åring samla på vinylskivor med ”Osmonds greates hits” som första platta.

Musiken får mig motiverad, tröstar mig, gör mig sällskap när jag reser och gör städning till ett rent *fniss* nöje. Den inspirerar mig, låter mig fly från vardagen en stund, vaggar mig till sömns och får mig att komma igång på morgonen.

Jag befann mig på en lektion då tanken slog mig. Detta hände för en månad sedan. Jag hade flera gånger diskuterat den andliga aspekten av musik med olika människor och visste vad jag tänkte. Jag har aldrig kännt att den musik jag lyssnar på är dålig eller något jag inte klarar av, och trots att 90% av den musik jag lyssnar på är profan är jag mycket noga med texter och budskap i musiken. Jag vet människor som det inte funkar för, som har behövt göra ett val att inte lyssna på annat än kristen musik, men så är det inte för mig. (Däremot kan jag inte se skräckfilm utan att bli starkt påverkad och har därför bestämt mig för att låta bli). Tanken som slog mig var ”du kanske ska försöka att bara lyssna på kristen musik ett litet tag”. Eftersom jag tycker att den pop/rockmusik som dominerar lovsången nuförtiden är ganska tradig att ha i lurarna (men underbar i ett möte) så reagerade jag direkt ”Det skulle jag aldrig klara!”

För en vecka sedan fick jag samma tanke leveread av min handledare, att pröva på att lyssna på bara kristen musik. Jag reagerade på samma sätt ”Det skulle jag aldrig någonsin klara av!”. Varför tänker jag så!? var min nästa tanke. Har musiken blivit en sådan avgud för mig att jag inte klarar mig utan den? Vet du hur man tar reda på det? Man slutar!

Jag bestämde mig för några dagar sedan att ta en lagom jobbig tid ifrån den profana musiken, för att bevisa för Gud och mig själv att jag faktiskt klarar mig utan. Det handlar inte om att jag tror att all okristen musik kommer från djävulen eller liknande, faktum är att det inte är det som är grejen i det här fallet. Men om Anden manar till en liten musikfasta och den spontana reaktionen bli ”det skulle jag aldrig klara!” så börjar det ringa lite varningsklockor. Så challenge accepted – och jag tror jag kommer få en del små tankeställare och lärdomar med på köpet.


Åtgärder

Information

2 responses

10 02 2012
Johanna

men du. Kieth Green om du är trött på rockdängorna!

10 02 2012
Frida

Faktum är att det blivit oerhört mycket Kieth det senaste då han låter som Gillbert O’ Sullivan, Elton John och många av mina andra 70’talsfavoriter. Älskar han texter dessutom. Galet utmanande ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: