Vad vi kan lära oss av tjänarna i Kana

27 07 2011

På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Kanske har du hört och läst den här texten (Joh 2:1-10) många gånger, i många olika sammanhang – allt från alkoholdebatter till den klassiska söndagsförmiddagspredikan. Det hade jag när jag en söndag för drygt ett år sedan satt i kyrkan och lyssnade till en predikan utifrån just denna text. Jag hade sedan en tid tillbaka tänkt mycket på tjänande och varje kristens kallelse till att leva i den helige andes kraft, och jag ska ärligt säga att det var där jag hade tankarna, och inte på den predikan som levererades från predikstolen.

Men just den morgonen hade predikanten valt att ha predikotexten projekterad på väggen bakom honom genom hela predikan, och det var tur. För helt plötsligt såg jag texten utifrån min situation och det jag tänkte på, och några personer som i berättelsen synes röra sig i periferin fick plötsligt en mycket framträdande roll – tjänarna.

Det är bröllop. Festen har pågått ett bra tag, och det är ofantligt mycket att göra. Vinet tex, har precis tagit slut – på tok för tidigt. Mannen från Nasaret, han som kallas mästare och herre, hans mor och hans lärjungar för ett småhetsigt samtal en bit bort. Det verkar röra det nyss åtgångna vinet.

”Gör det han säger åt er”. Jesu moder har kallat tjänaren till sig och talar med låg röst. Tjänaren väntar med spänning – vad ska nu hända? Och mycket riktigt, snart kallar mannen från Nasaret till sig honom och några andra tjänare, och ber dem fylla reningskärlen med vatten. Det var allt han sa. Nu stod tjänarna där med ett vansinnigt uppdrag- kärlen var 6 stycken och rymde minst hundra liter var. Och till vilket syfte? Ingen ceremoni skulle utföras i kväll så vitt de visste. Men har Jesus sagt det, då gör man så. Om man nu dessutom råkar vara tjänare spelar det ingen roll vem som har talat. Efter en lång stunds ösande, pustande och stånkande meddelade de Jesus att uppdraget var utfört.

Bra! Sa Jesus. ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”. Tjänarna stirrade på varandra, detta var verkligen något nytt. Vad ska hända nu? Detta är ju rent vansinnigt. Men de gick. Lite rädda för att det skulle uppstå en pinsam situation, men medvetna om att de var på uppdrag av en högre uppdragsgivare, ingen mindre än Jesus. Så även om det tedde sig idiotiskt för tjänarna i det ögonblicket så gjorde de precis som Jesus sa.

 Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Tjänarna visste. De hade själva öst upp de stora mängderna vatten i ceremonikrusen. De hade själva skopat upp vattnet i bröllopsvärdens krus. Inte för att de kände för det, de tyckte säkert att det var både konstigt och lite pinsamt innan de såg resultatet. Inte för att de anade vad som skulle hända. Kort och gott för att Jesus sa det, och för att de hade en tjänande inställning. De visste vart vattnet kom ifrån och de visste att de själva inte hade gjort något med det, de hade bara gjort det som Jesus bett dem göra. Och helt plötsligt blev de en central del i ett under som vittnar om Guds storhet och härlighet.

Jag tror att det är precis så det kan vara att vandra med Gud, och att tjäna honom. Jag tar det i några punkter utifrån bibeltexten:

1) Först så tror jag det handlar om inställning. Jag skulle önska att fler och fler började sträva efter en äkta tjänande inställning, och sluta upp med att ställa dåliga följdfrågor när Gud kallar. Följdfrågor i stil med ”vad vinner jag på det?”, ”Kan jag inte göra det en annan gång?”, ”Kan du inte skicka nån annan?”. Tjänande och osjälviskhet går hand i hand, faktum är att det nästan är samma sak.

2) Sen tror jag det handlar om tillit och tro. Att faktiskt våga göra det Gud säger att du ska göra trots att det kanske känns löjligt, låter helt galet eller är småpinsamt. Du ser ofta inte hela planen, men Gud har allt i sin hand. Lita på att han fixar biffen! Han skulle inte be dig göra någonting bara för att du ska skämma ut dig. Våga ledas av anden så kommer du få se under och mirakler ske!

3) Du har Jesus som uppdragsgivare! Hade någon undrat så hade tjänarna bara kunnat hänvisa till Jesus, deras uppdragsgivare. Det kan du också! När du går så går du i Jesu namn och på Jesu uppdrag. Och i Jesu blods beskydd! Glöm aldrig det.

4) Om det så är att ösa upp några hundra liter vatten, dela en hälsning från Herren med din kompis, be för en församlingspolare eller resa till ett annat land, så kan du vara säker på att Gud kommer använda dig och det du gör till något fantastiskt, oavsett om du får se att vattnet blir vin eller inte. För ibland ser vi inte den stora finalen. Vi vet inte vad den profetiska hälsningen vi delade med en person gör i den personens liv, men vi får lita på att Gud gör nåt med det. Det finns dock inget så uppmuntrande och peppande som att höra hur Gud gjorde något stort genom vår tjänande handling. Vittnesbörd är grymt. Kanske har ditt liv blivit förvandlat pga ett profetiskt ord som någon delade med dig, att någon kände att Gud ville att de skulle gå fram till dig och fråga hur det var fatt eller liknande. Berätta det för dem, och låt dem få se hur de har fått vara med och vara Guds redskap i en plan större än vad de kunde ana🙂

5) Berättelsen slutar med vers 11: Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Gud vill uppenbara sig härlighet genom dig! Redan när Jesus vandrade på jorden så använde han vanliga enkla människor. Han kunde lika gärna ställt sig upp och blandat lite vatten själv och räckt fram till herr bröllopsvärd! Men det gjorde han inte. Att Gud har valt att bland annat uppenbara hans härlighet genom oss människor är ofantligt stort och helt genialiskt. Fortsätter vi läsa så ser vi att frukten av att Herrens härlighet uppenbaras är tro! Och tro föder fler Guds tjänare!

Gud, ge mig en tjänares sinne, fötter villiga att gå, händer villiga att arbeta och läppar villiga att tala dina ord. Amen.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: