Det sköra livet

22 07 2010

Jag har inte varit på en begravning sedan 2002, då min morfar dog. Inte i egenskap av anhörig iallafall. Förra året fick jag förmånen att spela på en begravning i Vårgårda. Eller förmån och förmån.. ”ärofyllt uppdrag” kanske jag snarare ska kalla det. Det var en väldigt absurd och speciell situation.

På midsommardagen dog min farfar, Siewert ”Tecknaren” Lindberg. Jag upplevde att vi hade en ganska nära rellation till varandra. Vi hade både konsten och musiken gemensamt, och vi delade tillockmed födelsedag. Farfar hade mycket spännande att berätta. Han var konstnär och musiker, tillockmed en ganska erkänd sådan. Jag fick nyss veta att en av farfars tavlor låg på presentbordet vid den kungliga vigseln nu i somras, totalt den andra tavlan i kungahuset signerad min farfar. Det hade jag ingen aning om. Men det gör det samma. Farfar var alltid farfar. Coola farfar.

Därav var det dags för begravning i tisdags. Begravning. Begravning.. Begravningar är så märkliga. Jag bestämde mig självklart för att inte gråta, men eftersom jag har ärvt min moders blödighet så klarade jag mig knappt igenom det inledande orgelstycket. Det var en väldigt sorglig begravning. Inte alls som jag minns min morfars. Kanske begravningen var ledsam, men den var ljus och samkvämet var glatt. Farfars begravning var allt igenom sorglig. Men det kändes väldigt befriande när den var över.

På samkvämet (Enligt mig är ”samkväm” svenskans näst fulaste ord. ”Harkrank” kommer på förstaplats..) Spelade jag och sjöng. Jag sjöng ”ljuset” av Björn Afzelius, en sång jag snavade över bara några dagar innan begravningen. Det blev väldigt lyckat, ja, det gick faktiskt förvånansvärt bra. Det kanske var alla känslor och begravningsstämningen, jag vet inte.

Väl hemma fann jag inspirationen. Jag tog fram ett av de två enorma skissblock som jag har ärvt efter farfar och började superkladdskissa i 5 minuter. Det blev ett självporträtt i kol. En Frida med grumliga ögon, under arbetsnamnet ”Sad-me”. Kanske gör jag den ordentligt en dag.

Men egentligen är jag inte ledsen. Det är synd att farfar inte finns i livet längre, men minnena lever vidare. Som min kloka bror sa: ”Vet du vad som är bra? Att vi har alla farfars tavlor och skivor.. På det sättet kommer det vara väldigt lätt att minnas..”


Åtgärder

Information

2 responses

22 07 2010
Maja

Död är alltid ledsamt. Jag är säker på att din farfar är stolt över dig. Ses om en månad+en vecka.

28 07 2010
Arturponken

Hej Frida! Vad roligt att du bloggar, här ska jag titta in oftare🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: